Vi närmar oss midsommar…

… och vad händer då? Jo – Eva får smällont i halsen och en rejäl halsinfektion. Samma visa V A R J E år alltså. Förstår inte varför, men det är som vanligt bara att gilla läget!
Det går ju över, men jag brukar få feber och må allmänt risigt några dagar där runt midsommar och roligare kan man ju ha då.

Midsommar ja, det är ändå inget som firas på något särskilt sätt här i Lellstuga. Roger och jag brukar äta något gott och bara ta det lugnt. Vi kör inte ens små grodorna eller något annat i dansväg då. *S*

I övrigt så rasslar väl dagarna på som de alltid gör. Hälsan är som den är, men jag hankar mig fram precis som varje annan dag. Blodtrycket var inte bra nu heller när jag var till doktorn så nu provar vi då ännu en ny blodtrycksmedicin. Ska också fortsätta att gå och ta trycket några ggr till så får vi se vad doktorn säger sedan om någon månad.
Smärtorna hugger, vrider och bänder fortsatt i min kropp – men som med allt annat, jag tar bara en dag i taget och stångar mig vidare! 

På jobbet fortsätter vi att traggla på, även där dag för dag. Vår senaste verksamhetschef sade ju tyvärr även hon upp sig  och hennes sista dag var den 10 juni. Detta innebär att nu är det ett sådant där ovisst och drygt läge igen.
Informationen är obefintlig, inga som helst möten hålls och jag som är ansiktet utåt ska då försöka sitta och hålla god min när jag besvarar mejl och telefonsamtal. Detta kommer inte att fungera i längden om det ska fortsätta såhär – men, det får ledningen upptäcka själva. Jag har efter snart 7 år faktiskt ledsnat på att inte bli lyssnad på.
Jag går till jobbet, gör det jag ska göra där – men det är absolut inte med någon glädje och gnista längre. Tändstålet är liksom lite slitet nu…

För att kunna göra ett bra jobb behövs information, feedback, uppskattning, ordning & reda, lugn & ro och att man har en bra arbetsmiljö både fysiskt och psykiskt. ”Därom tvista di lärde” säger jag ju bara om läget på plats. Jag är stressad i bôtt över allt kaos upp och ner, hit och dit – men biter ihop och försöker bara få näsan ovan ytan och fortsätta simma lugnt framåt.

Så, jag fortsätter att kämpa på – både på jobbet, hemma och med mig själv! (ja jag är nog lite ”knäpp” ändå för vilken annan människa som provat att gå i mina skor och upplevt det jag upplever både privat och på jobbet hade gett upp för läääänge sedan)

Jag vet vad jag vill, jag vet vad jag kan och jag gör faktiskt mitt bästa varenda dag även fastän det många gånger tar emot!  Jag kämpar också med att lära mig säga NEJ ännu mer och det går framåt faktiskt!

Over & out, ha dä’!

Det här inlägget postades i Dagligt klotter, Jobb, Krämporna. Bokmärk permalänken.