Juni försvann och juli kom

Ujujuj, vad tiden rusar iväg! Nyss var det juni och nu har snart halva juli gått också! Och det är bara 166 dagar till julafton också… 😉  Bara att gilla läget liksom! *S*

Här är det ”som vanligt” iaf – huvudet upp, fötterna ner och jämna plågor. Den nya medicinen för endometriosen som jag provar hjälper inte ett skit ännu och nu har det gått 3 månader med den. Dock så kan det ju ta upp till 6 månader innan effekt kommer, men jag trodde kanske att man skulle känna iaf någonting när jag står på dubbel dos. Väntar på en telefontid till läkaren på Akademiska för att stämma av lite. Har bara en ask Visanne kvar att ta ut nu (räcker 14 dagar till) och innan dess ska han höra av sig är det sagt. Får nog ringa och stöta på lite tror jag.

Är fortsatt halvt sjukskriven juli ut och så har jag samtidigt semester på de 25% jag skulle ha jobbat. Fast semester vet jag inte om jag vill kalla detta riktigt då. Alldeles för mycket olösta och ovissa arbetsrelaterade saker som gnager…
Oro = stress =  så mycket mer smärta = bortkastad semester i mitt fall!
Är inget kul när man inte orkar göra just någonting alls. Allt gör ont och jag mår pyton, men ändå kämpar jag på så mycket jag orkar. Kanske man är dum i huvudet som gör det, men jag är ju inte född till någon som ger upp i första taget. Man kan ju inte bara lägga sig platt ner, eller… kan man kanske det?

Det är väl iaf en rackarns tur att jag har världens bästa sambo som jag älskar mer än någonting annat och som får mig att le och sätta ena foten framför den andra dag efter dag! Och så våra djur såklart + att snart så kan vi hämta hem de små getterna också! 🙂Två av mina kärlekar

Ha dä’!

Det här inlägget postades i Dagligt klotter, Endometrios, Kärlek, Krämporna. Bokmärk permalänken.