Sorgen blir aldrig mindre…

Igår kväll trotsade jag några miljarder knott och åkte till graven och gjorde lite sommarfint.
Det är så kluvet att vara där… Det är ibland så jäkla sorgligt och jag kan ibland bli sååå arg för att allt skulle gå så snett, samtidigt som det nästa stund kan vara så vackert och rogivande att vara där och pyssla.

Fast igår stannade jag inte längre än nödvändigt eftersom knotten mumsade lite för hårt på varje bar liten kroppsdel, men resultatet får duga så länge.

image

Måste finna något slags kantsten då det blir så ”naket” runt om. Ska bara klura ut vad jag/vi vill ha där.
Igår lyckades jag ju iaf gräva ur lite mer trots skrikont i händerna. Får hoppas älskling kan hjälpa mig med stenarna sedan.

Vår ”lellpöjk” är så saknad…♡

Det här inlägget postades i Sorg, Vår änglapôjk John. Bokmärk permalänken.