Ett år sedan allt rämnade…

Idag är det exakt ett år sedan vi hade tid för RUL (rutinultraljud) i vecka 19+0 på sjukhuset i Karlstad… och vi åkte dit glada och förväntansfulla inför att återigen få se vårt barn därinne i min mage.
Äntligen hade magen börjat synas mer och jag hade t o m fått börja känna små sparkar därinne och allt kändes rätt så okej trots flera veckors småblödningar (som troligen berodde på alla mina sammanväxningar).

Vi hade väl aldrig kunnat tro att vi skulle få det besked vi fick… 🙁

UL-undersökningen började så bra, men så den där känslan när UL-barnmorskan blev tystare och mycket mer koncentrerad. När hon for med det där ultraljudet över magen och koncentrerat kollade noggrant, ja verkligen jättenoga…
Den där känslan när man själv kikar på tv-skärmen och ser att det är ett stort mörkt område i bebis bakhuvud som jag direkt instinktivt förstod inte var okej…

… den känslan var hemsk!

Att få höra att det verkar vara ett stort vätskefyllt utrymme i bakhuvudet, att huvudmåttet är aningens lite för stort och att det inte ser helt bra ut – nej, nej, nej det var INTE vad vi ville höra.
Panik, kaos, tårar och så en kort promenad in till Spec.mvc för att träffa en specialistläkare som fick se bilderna som barnmorskan tagit. Men han kunde bara instämma i att det inte såg bra ut och att han skulle ordna en akutremiss till Akademiska i Uppsala för en särskild specialistbedömning på Fosterdiagnostiska mottagningen där jag skulle bli undersökt av en expert på fosterdiagnostik. Tid fick vi morgonen efter.

Tänk att det är ett helt år sedan…..

…. ett år med litervis av tårar, tankar och en sorg i ens hjärta som aldrig verkar minska ♥

Det här inlägget postades i Sorg, Vår änglapôjk John. Bokmärk permalänken.

2 svar på Ett år sedan allt rämnade…

Kommentarer inaktiverade.