Läsvärd krönika → ”Ett barn ska aldrig födas i plåthink”

Idag läste jag Malin Roos krönika i Expressen, och det var som att få ett slag i magen när jag läste den…

Ett barn ska aldrig födas i plåthink

Det var så mycket känslor som kom över mig eftersom jag/vi har gått igenom nästan exakt samma sak som de och jag grät medans jag läste vad hon skrivit. Tänkte direkt att vi har haft en otrolig tur som hela tiden mött förstående personal inom sjukvården både före, under och efter vårt sena avbrytande… men jag vet ju att många tyvärr inte bemöts på samma utmärkta sätt som vi blev bemötta.

Det är ju sjukt egentligen att de som bestämmer kan säga att efter vecka 22 är det ett barn, men veckan innan är det ett foster… Det SER ju ut som ett barn även fastän man avbryter i vecka 21 som vi gjorde och för mig så ÄR det ett barn. Det var ju vår så efterlängtade son, 28 cm lång och perfekt på alla sätt och vis – ja förutom att han hade en ovanlig avvikelse i hjärnan…

Tyvärr så är ju den bestämda proceduren sån vid ett sent avbrytande att man ska klara sig på morfin som smärtlindring och att man ska föda på en hink eller en hinkinsats i toastolen. Jag ser inte det som värdigt överhuvudtaget, särskilt inte när man är tvingad att avbryta av medicinska skäl för att ens barn inte kommer att överleva sina 9 månader i magen och/eller få ett normalt liv efter förlossningen…
Nu hade jag ändå sån ”tur” att jag fick såna fruktansvärda värkar av de där tabletterna som framkallar avbrytandet/aborten så vi fick ganska snabbt ändå komma ner på riktiga förlossningen och där fick jag både lustgas och epidural. Jag födde vår son John i en riktig förlossningssäng, med barnmorskor närvarande och på ”riktigt” vis.

Efteråt så fick vi självklart se och hålla honom, både barnmorskan och vi själva tog bilder och vi fick vara med honom så länge vi ville. Vi fick även ha honom hos oss uppe på avdelningen och där ta farväl innan vi åkte hemåt dagen efter. En sköterska hjälpte oss att göra hand- och fotavtryck i lera som vi har ramat in här hemma och sjukhusfotografen framkallade sedan bilderna som barnmorskan tog. Han gjorde även en förstoring som vi fick – helt kostnadsfritt.

Så jag håller helt och fullt med Malin Roos när hon skriver:

Om det nu finns så tydliga gränser för vad som är ett liv i det här landet, så borde det självklart också finnas en anpassad vård för kvinnor som av olika anledningar tvingas avsluta en graviditet. En människa som föds i vecka 22 är ingen blodig klump, det är ett barn, och barn ska aldrig någonsin födas i plåthink. För att ”slippa kladdet”.

Det här inlägget postades i Läste & såg. Bokmärk permalänken.

3 svar på Läsvärd krönika → ”Ett barn ska aldrig födas i plåthink”

Kommentarer inaktiverade.