Det gör så ont

I morgon är det återigen en sån där extra tung dag =’/. I morgon är det en månad sedan John kom till oss.

Under en månad har jag varit en mamma och Roger en pappa men utan barn.
Under en månad har jag försökt förstå att vi faktiskt är föräldrar till ett barn.
Under en månad har jag kämpat för att förstå att detta har hänt.

En månad av sorg, saknad, djupt mörker och fler dagar, veckor och månader kommer det att bli även om jag vet att det så sakteliga kommer att klinga av och så småningom börja kännas som att man kan leva igen.
Frågan är bara hur lång tid det kommer att ta innan man verkligen fattar?

När jag pratade med kuratorn i torsdags så frågade hon som vanligt hur jag mått sedan sist vi hördes av. Ja vad säger man… Jag har känt att jag har tappat lusten för det mesta, blivit tystare och mer funderande, inte orkat göra ens små vardagliga saker och har tårarna brännande bakom ögonlocken för jämnan (och de rinner över med jämna mellanrum också).
”Du känner dig väldigt låg alltså” säger hon. Ja, så är det nog ja. Jag som alltid brukar vara så stark i vanliga fall har rasat samman i någon oformlig liten blöt hög.
”Det är helt normalt att känna så och absolut inte konstigt med tanke på vad du har gått igenom. Det har ju bara gått ungefär 4 veckor sedan John kom.” säger hon då. Det är skönt att få bekräftelse på att man inte är konstig och att det man tänker och känner faktiskt är en normal reaktion.

Men det gör så jävla ont…

Det är de vackraste barnen som dör
de som ingen ondska berört
de som är mjukare än andra,
kärleksfullare.
Det är de vackraste barnen som dör
läggs i jord i stället för i armar
och ljuset från just deras ögon
slocknar.

Det är de vackraste barnen som dör
medan hjärtan gråter
förbittrade, stela, livsberövade.
Oförtjänta kom de
välsignade gick de,
de vackraste barnen som dör.

Det här inlägget postades i Sorg, Vår änglapôjk John. Bokmärk permalänken.

2 svar på Det gör så ont

Kommentarer inaktiverade.